Drake vad dyrt det blir...
Drake vad dyrt det blir med en vecka i New York, jag visste att det inte var som att leva ett par veckor i Asien men nu när jag suttit och räknat så kommer den här resan ruinera mig och tvinga mig att stanna hemma i kalla Sverige resten av året. Näää, funderar på om jag ska försöka övertala min reskamrat Jessica om att åka till Miami i stället. Det är ju också ganska coolt och hälften så dyrt.
Drömresan är fortfarande ett par månader i Asien. Thailand, Laos, Kambodja, Vietnam. Vill göra resan på egen hand den här gången. Har alltid rest med andra vilket ganska lätt gör mig lite bekväm. Det ska bli en rejäl utmaning att sticka iväg själv. Hade planerat att göra det i slutet av det här året eller början av nästa, men jag fick ett erbjudande från mitt jobb som jag inte kunde tacka nej till så tjänstledigheten får vänta ett år eller två. Men det ska bli av. Det lovar jag mig själv!
Någon klok människa har en gång sagt: "Världen är som en bok och den som inte har rest har bara läst baksidan".
Vad är det som lockar så med att resa? Vad är det som lockar att lämna denna trygga vardag som finns här hemma? För mig handlar det inte om viljan att lämna, för jag vill komma tillbaka, utan viljan om att se mer. Ständigt söka efter nya utmaningar, lägga nya erfarenheter i bagaget och få en större förståelse för andras sätt att leva och deras sätt att se på sin omgivning och i och med det utveckla mig själv. Jag växer genom att möta nya männsikor, kulturer och landskap, bygger en trygghet hos mig själv när jag vet att jag klarar av den utmaning som väntar när jag kliver av planet på Bangkoks enorma flygplats utan att veta var jag ska sova senare på kvällen. Det är alltså inte resemålet i sig som ger mig ny kraft och energi utan de männsikor jag möter på den slingriga, ibland svårframkomliga vägen. Jag är inte orolig över att resa själv, för jag kommer aldrig vara ensam under resans gång om jag inte själv väljer att vara det. På denna planet finns det så många, som precis som jag, lever för att upptäcka nya länder med dess kulturer och språk och känner en tillfrdsställelse i att göra mer än att bara ligga på en masdrass i det turkosa havet. Fler som vill besöka det där vattenfallet som ligger längst in i den svåraste terräng (som sist slutatade med blod från Trysberg och en trasig moped), som vill äta den sockrade skalbaggen (har inte vågat detta än) snarare än att äta med kniv och gaffel. Det spelar ingen roll om vi kommer från olika delar av världen, har olika politiska åsikter eller bakgrunder, vi delar samma grundprincip - vi vill läsa hela boken! Den gemenskap som infinner sig på nattbussen till Koh Chang, i matståndet på Khaosan Road eller på den lilla strand som efter klockan 22 saknar all västerländsk lyx som elektricitet, är enorm! Vi är alla nyfikna och angelägna om att lära känna den som sitter närmast oss oavsett kön, ålder, religon eller nationalitet. Här är vi alla lika, vi bär det vi har med oss i ryggsäcken och förlitar oss på att vår egen nyfikenhet kommer leda oss in på nya spännande äventyr. Vi vill byta erfarenheter om våra resor och dela med oss av våra smultronställen, lära oss de klassiska fraserna på varandras språk och stolta berätta om vårt eget land. Att resa handlar i stor utsträckning om anpassning och att ta seden dit vi kommer, det är bara att inse, inget land är det andra likt. Här måste vi komma ihåg att ta av oss skorna när vi stiger in i en butik, att som kvinna inte sätta sig bredvid den orangeklädda munken på bussen trots att benen, efter otaliga timmars promenad, drar sig till den där enda lediga platsen längst bak, att aldrig höja rösten eller "tappa ansiktet" oavsett hur hopplöst det känns när du för hundrade gången säger nej till mannen som försöker sälja dig vykort till hutlösa priser, att oavsett hur gullig den lilla flickan med rishatten är inte klappa henne på huvudet. Det handlar om att göra det bästa av varje tänkbar situation, för situationer som känns omöjliga kommer att uppstå och att då ha styrkan att se det från den ljusa sidan och se charmen i det som inträffar är en enorm tillfredsställaelse och får mig att växa som individ. Det handlar också om att få den smutsigaste lilla bungalown att kännas som hemma om det så bara är för ett par dagar. 
